Löparknä

Det här är en ganska given skada att skriva om på en hemsida som handlar om löparskador, för det finns självklart en anledning till att skadan kallas just löparknä. Taunton et. al (2002) såg att det var den näst vanligaste löparskadan. Det här är ett ganska långt inlägg som tar ett helhetsgrepp på skadan, orsaker till den och eventuella behandlingsåtgärder. Vill man ha en sammanfattning på behandlingsåtgärder för löparknä utan att förstå hur vi kommit till de slutsatserna så finns det en bild på det längst ner i artikeln. För de som vill förstå skadan och varför olika behandlingsåtgärder kan vara relevanta, så är det bara att börja läsa!

Vad är löparknä?
Löparknä kallas på engelska ofta för iliotibial band syndrome. Iliotibial tract eller tractus iliotibialis som det kallas på svenska är en tjock senvävnad som går från höftbenskammen och fäster på utsidan av knät. Muskler som fäster in i senvävnaden är bland annat tensor fascia latae och gluteus maxiumus. Bandet passerar både höftleden och knäleden och har således en roll i båda lederna. Senvävnadens huvudfunktion är att stabilisera knäleden. Tractus iliotibialis stabiliserar knät både i extension och flexion och har således en viktig roll vid löpning.

 

Man har länge trott att orsaken till smärtan vid löparknä har varit att det blir friktion mellan tractus iliotibialis och den laterala femurkondylen. Detta har dock blivit utmanat på senare år, Fairclough et. al (2006) gjorde en studie där man tittade på anatomin hos kadaver och gjorde MR-undersökningar på patienter med löparknä. Man kunde konstatera att det finns en fettvävnad mellan tractus iliotibialis och den laterala femurkondylen. Denna fettvävnaden verkade vara det som generarede smärtan hos patienterna och inte själva tractus iliotibialis. Man drog slutsatsen att smärtan snarare beror på kompressionskrafter mot den fettvävnaden orsakad av tractus iliotibialis än att det skulle vara friktion mellan tractus iliotibialis och femurkondylen som var problemet.

Smärtan är belägen på utsidan av knät och kommer ofta efter att man för fort ökat sin löpmängd. Ett sätt att testa om man har löparknä är att böja sitt knä till ca 20-40 grader får man då smärta på utsidan av knät så är det troligt att det är löparknä.

Behandlingsåtgärder
I första stadiet när man precis har fått smärtan så gäller det såklart att avlasta från löpning så att skadan kan få en chans att läka ut. Om det bara är en liten känning kanske det räcker med att ta några dagar vila och sedan långsamt öka löpmängden igen. Under vilan från löpning kan man träna alternativt med träningsformer som inte innebär alltför mycket flexion av knäleden (till exempel: cykling med hög sadel, längdskidor eller elipsmaskin). Även om skadan skulle ge med sig efter några dagar så kan det vara en bra idé att ta reda på vad som var orsaken till skadan och jobba med de faktorerna för att inte drabbas av samma skada igen när man ökar sin löpmängd.

Jag kommer nu skriva om några olika angreppsvinklar för att behandla och åtgärda problemet bakom löparknä, ha i åtanke att alla människor är unika och om två personer fått samma skada kan orsaken fortfarande vara olika.

Det traditionella sättet att behandla löparknä är genom att stretcha tractus iliotibialis, tensor fascia latae och gluteus maximus ( de två sistnämnda är muskler som tractus iliotibialis fäster i). Genom detta är tanken att man ska kunna öka flexibiliteten på tractus iliotibialis och på så vis minska kompressionen under tractus iliotibialis vid flexion av knäleden. Denna angreppsvinkel har dock blivit ifrågasatt, bland annat finns det dem som menar att man inte kan töja ut tractus iliotibialis då det är en så tjock och stark vävnad. Även om det istället är muskeln tensor fascia latae man töjer så borde det dock också ge minskat drag i tractus iliotibialis. Så olika stretch-övningar kan definitivt vara värt ett försök särskilt om man är extra stram, är man stram i andra muskler som kan påverkar tractus iliotibialis tillexempel quadriceps och höft flexorer så kan det vara värt att prova stretching för de muskelgrupperna också. Ett annat sätt att motverka muskelspänningar som kan ge ökad sträckning av tractus iliotibialis kan vara att jobba med foam roller eller olika typer av nålbehandlingar för påverkad muskulatur.

Ett kanske ännu effektivare sätt att råda bot på sitt löparknä kan vara att ändra på biomekaniken som i ursprungspunkten gör att tractus iliotibialis utsätts för ökad sträckning (vilket leder till den ökade kompressionen i smärtområdet). Louw et. al (2014) gjorde en litteraturgranskning där man fokuserade på olika biomekaniska variabler som påverkar löparknä. Man såg att ökad inåtrotation i knäleden och ökad adduktion i höftleden (se bild) under löpsteget kunde spela en roll i etiologin bakom löparknä. Utifrån detta så borde det vara en smart idé att stärka upp höft-muskulatur som i löpsteget är med och förhindrar adduktionen.

runners knee 2

Är man svag i gluteus medius som har en viktig roll för höftabduktion (motverka höftadduktion) så är risken att man kompenserar detta genom att istället använda tensor fascia latae mer och på så vis ökar belastningen på tractus iliotibialis. Att stärka upp höftabduktorer och framförallt gluteus medius borde därför vara en del av behandlingen av löparknä. Dels för att motverka ökad höftadduktion och dels för att inte ”över använda” tensor fascia latae. Willy et. al (2011) gjorde en studie där man lät en försöksgrupp träna upp styrkan i höftabduktorerna, i studien kunde man trots en ökad styrka i musklerna inte se någon signifikant ändring i biomekaniken i knä eller höftled vid löpning. Detta indikerar att en förbättring av symtomen via styrke-träning för höftabduktorer kanske snarare har att göra med att tensor fascia latae, inte behöver arbeta lika mycket och man på så vis minskar sträckningen av tractus iliotibialis.

Att träna om sitt löpsteg för att bli kvitt löparknä har det varit mycket diskussioner kring i det sista det har även kommit en del forskning på området. Boyer et. al (2015) studerade löpsteget och såg på korrelationen mellan steglängd fotisättningstyp och sträckningen på tractus iliotibialis. Man såg ingen skillnad mellan olika fotisättningar, däremot kunde man se att ju kortare steglängd man hade ju mindre sträckningsgrad blev det på tractus iliotibialis. Att minska sin steglängd kan vara positivt för många löpare, då många har en för lång steglängd vilket leder till att fotisättningen sker framför kroppen, detta leder i sin tur till både en inbromsande kraft och till en ökad belastning på många strukturer. Viktigt att komma ihåg är dock att olika löpstilar leder till olika belastningar, till exempel så kan ett kortare löpsteg minska belastning på knän, men öka belastningen på hälsenor. Ska man ändra på sitt löpsteg bör förändringen därför ske långsamt och gradvis, annars är risken att man råkar ut för någon ny skada.

Inga kommentarer ännu

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *